Om crazyness

Precis när jag sprang omkring som allra mest hysterisk, halvnaken i lägenheten och gormade på mamma i telefon och försökte hitta alla papper till mobilen plingade det på dörren.
Göran.
Jaha, hejhej.
Han ville bara be om ursäkt för att han hade vart så tråkig när vi kom hem och för att han inte ringde.
Hundvalpsögon jag inte ens visste han hade åkte fram och jag smälte som en annan femåring.

Lite passionerade kyssar som ledde till lite det ena och det andra.
Sedan bara drog han mig ifrån sig och sa "Jag måste gå. Jag ringer dig baby"

WHAT? Vad är det för fel på honom? Är det mig det är fel på? Är han äcklad av mig? Är han äcklad av sig själv?
Jag förstår inte vad som är fel, vi var ju liksom mitt upee i det och så bara avbryter han. Det är ju bara ännu pinsammare och det kommer bli ännu pinsammare och generat när det väl kommer att ske.

Nu ska jag iallafall prata med honom, låt det bära eller brista.
Jag kör fegisvarianten och ringer.
Ciao

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0