Emmmmmm-a

Helgen var helt.. fucked up.
Fredagsnatt åkte jag ut till villan, Josefin skulle komma på lördagförmiddag och vi skulle mysa och bada bubbelpool och snacka skit med ett glas vin hela kvällen.
Nehep, hennes lilla pojkvän hade tydligen planerat värsta kvällen för dem.
I was dissad.
Så jag låg i soffan med en stor skål ostbågar och sms:ade diverse personer och frågade om de vilel komma ut och chilla med mig, ingen varken kunde eller ville. Och jag ville inte festa, jag ville ju tadet lugnt denna helg, komma bort lite.
Iallafall så plingade det till, sms från Mr Ex. Jag tänkte fan, men samtidigt herregud ååh.
Vi smsade i några minuter, han var kvar hos sin pappa och jag mitt dumma fårhuvve frågade om han inte ville komma ut och snacka lite. 

Jag trodde i mitt stilla sinne att vi skulle kunna snacka som två civiliserade vuxna personer. 
Jag trodde ... fel. 
Han kom och jag liksom alla andra gånger jag ser honom, smälte. 
Vi pratade lite om hans liv, var han ska bo, hur hans son mår, hur han mår och blabla. 
Sedan bara vältrade han sig över mig, och jag kunde ju såklart inte säga nej. 
Så... ja. 
Det var den lördagen.

Vi åt middag mitt i natten och jag kände mig helt sprudlande lycklig och nykär. 
Jag älskar honom men jag vet verkligen inte vad jag ska göra. 
På söndagsmorgonen åkte han in till stan igen, han skulle dela upp grejer. 
Jag orkar inte ta upp allt detta med honom och mina känslor för honom igen. 
Just nu känner jag bara att jag vill skita i alla omständigheter och satsa en gång till på min prins. 

Men
Han har en son.
Han har gjort slut med sin tjej för typ en månad sedan.
Han har inte hittat boende.
Han är mitt ex. han lämnade mig för en annan, will he do it again?
Jag går emot min stolthet. 
Men å andra sidan är jag så lycklig med honom, så glad och sprallig.
Han är den rätta för mig, varför kan inte allt bara vara lätt för mig för en gångs skull? 

Nu: Lunch med snyggot-med-fru-och-barn.