Om pappa

Har som sagt gråtfest.
Har Lindsay Lohan - Confessions of a broken heart och Peter Jöbacks- Vem ser ett barn på repeat.
Ser bilder från barndomen. När jag fortfarande hade alla bitar på plats. När jag var hel, ren och lycklig.
Lyckligt ovetandes om framtiden, om livet.
Då jag trodde att mamma, pappa och jag föralltid skulle bo i fina, gula villan med svartavinbärsbuskar på tomten.
(Och skulle jag bara tjata tillräckligt länge skulle jag få en hundvalp också.)

Då mamma och pappa var lyckliga. Då alla hörn och hyllor var kliniskt rena, leendena alltid påklistrade och blommorna blommade.

Vad fel man kan ha ibland.
Jag var åtta år när pappa lämnade mig och mamma, själva.
Han skrek och gormade.
Mamma grät och gav tomma löften om att jag minsann skulle få träffa pappa varannan vecka, de var inte kära längre bara.
Jag har aldrig sett min pappa sedan dess.


Jag tror hela tiden att jag är oberörd, Att detta inte satt några spår i mig. Ju mer jag lever och lär förstår jag att jag saknar en bit, varför jag har valt livet jag lever.

Och ju mer jag tänker på detta får jag klart för mig. Jag saknar en pappa, jag saknar min pappa.
Även fast jag inte vill och inte tror att jag är påverkad av detta.
Så är jag det.
Det har präglat hela mitt liv.
Hur kärleksfull min mor än varit, hur mycket hon ställt upp för mig, hur många gånger hon har gett mig så mycket kärlek och trygghet i den mån det gick så saknar jag ändå en del av min barndom och min uppväxt.
Även nu, i mitt vuxna liv saaknar jag den biten.
Det kapitlet i sagan om Emmas liv står tom.
Jag har tänkt många gånger att leta upp honom, fylla på kapitlet med åtminstone några rader längst ner.
Men det är nog bäst att låta bli.
Jag skulle bara bli besviken. Och han är inte värd det.
En man som lämnar fru och dotter för att aldrig höra av sig igen är inte värd någonting.
Men jag vill. Jag vill se hur hans ögon ser ut, jag har ingen bild i huvudet att refera från till honom.
Alla bilder jag har är ifrån foton.

Jag skulle kunna skriva en roman, men denna text får räcka för nu.

Kommentarer
Postat av: Panthern

Hej!
Förlåt att jag inte har kommenterat något på ett tag men var tvungen idag, känner igen mig så i det du skriver, orden går igenom alla murar och rätt in i hjärtat.
Har väll egentligen inget vettigt att säga, ville bara... skriva något och att du inte är ensam.

2007-10-01 @ 16:08:48
URL: http://www.ihpep.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0