Emmmmmm-a

Sitter här hemma i min soffa och vill så gärna skriva.
Skriva långa flödande energiska texter, är så sugen på att få spy ur mig ord.
Men det är så stopp.
Klickar upp mitt utkast till det som en gång skulle bli min bok.
Halvfärdig och jag kommer inte en mening längre.
Tar fram alla böcker jag fyllt med texter under hela mitt liv.
Vill vill vill ha så mycket ideer i huvudet att fingrarna inte hinner med på tangentbordet. Det är det bästa känslan i världen.
Vill kunna formulera klatschiga meningar, skriva fina små vårdikter.
Men jag kan inte! Åh jag blir så arg. Har i uppgift på skrivkursen att skriva om prostitution, jag älskar o skriva argumenterande arga texter!
Men det går inte. Det är helt stopp.
Har ingen aning om vad detta beror på.

Känner mig så rastlös, vill inte säga det men jag är trött på mina vänner just nu. Jag älskar dem men har helt enkelt känt dem för länge. Jag vt hur de kommer reagera när jag säger något, vet hur de blir när de blir fulla, vet hur de är när dem är ledsna, glada, arga...
Missförstå mig fel, jag skulle aldrig för något i världen byta ut dem eller ens tänka tanken på att bryta kontakten men jag är less, på allt.

Jag har börjat leva enahanda känner jag.
Men jag har ändå inte modet fullt ut att lämna.
Om inte allt vore som det vore skulle jag sticka till USA nästa vecka.
Stanna någon månad och komma hem helt glad, full av nya upplevelser, erfarenheter och tankar. Jag skulle skriva, prata och leva.
Men jag vågar inte, vågar inte falla. Jag är så jävla bekväm och trygg.
Och jag ogillar det.

Jag har varit såhär hela mitt liv, oförmögen att ta mig ur mig själv och min situation. Oförmögen att ta mig vidare. Jag behöver radikala förändringar, någon annan som tar besluten åt mig, inte bokstavligt men...ja.

Känner mig helt deppig, saknar Göran, mens snart, trassel med diverse personer, allt känns bara fel.
Ska köra fort som fan hem till den enda som alltid finns och alltid kommer att finnas, Isak.