Om berg o dalbana
Ååååh vad jag älskar nära, kära vänner!
Har suttit med Clarissa och bara pratat strunt med några glas vin och vi båda konstaterar att vi har rest så mycket i utveckling i livet under de fem åren vi har känt varandra.
Vi träffades på en klubb dit jag falsklegat mig in, vi båda var där för att supa oss fulla och hitta någon att älska för natten.
Vi var båda trasiga och bekräftelsesökande själar och passade bra ihop, vi höll upp varandras hår när vi spydde, hjälpte varandra hitta killar som såg någorlunda bra ut, även om vi inte brydde oss, vi sov i trappuppgångar när vi inte vågade gå hem. Hon såg hur jag förstördes inifrån när jag gick in i mitt förhållade med J. Hon fanns kvar där även när jag skrikit att hon kunde dra åt helvete.
Och nu ligger hon i min möblerade, varma lägenhet med sin man på ena sidan och sin son i sin famn.
Och jag har ett jobb, en pojkvän som är vettig och som älskar mig, jag har riktiga vänner som kommer finnas där föralltid.
Är inte det häftigt, hur livet kan ändra så totalt på så kort tid?
Och vi båda kom fram till att klyschan Det har gjort oss till dem vi är - stämmer så bra.
