Emmmmmm-a

Känner mig som en hemsk människa,
Jag kommer aldrig överens med mig själv, jag förstör alltid för mig själv pga mitt psyke.
Tänker på hur underbart allt var på Jamaica, hur Göran verkligen hjälpt mig bli en hel, trygg och god människa.
Sedan när han verkligen visar hur mycket han älskar mig, visar att han vill fortsätta leva med mig, blir det för mycket för mig och jag backar.

Fick nyss ett sms som sa att inget var fel, han bara ville vara ifred någon dag, för att landa och tänka skrev han.
Avslutade med "Jag älskar dig, tro absolut inte att det här är något dåligt, jag vill ha dig till vilket pris, behöver bara få komma in i rutiner och tänka"
Känns visserligen bra att han inte är på g att göra slut eller nåt, men ändå. Är så himla rädd att allt inte ska bli som förut mellan oss, jag har svikit honom, jag har det. Jag förstår att det måste göra så ont att höra från mig att jag inte vill flytta ihop, speciellt när jag först var helt lyrisk. Jag vill verkligen att han ska förstå att klyschan "Det är inte du det är jag" stämmer. Jag älskar honom och vill ha honom för resten av mitt liv, tillhöra honom för resten av mitt liv men jag klarar inte av att flytta ihop, jag är inte mogen för det.
Mitt första förhållande med R som urartade är nog det som spökar, jag är rädd för att bli fast igen, bli kontrollerad. Och även fast jag vet att G aldrig kommer göra mig illa och att jag är vuxnare och har mer kontakter nu sitter spåren rispade där.

Så mycket jag vill skriva ner men orden kommer bara fel,