Emmmmmm-a

Sitter o lyssnar på massa gammal nostalgimusik och gråter i mitt inre.
Och saknar förr.
Hur dåligt jag än mådde med J så saknar jag det ändå.
Hur lite han än älskade mig så kände jag mig älskad.
När han kom hem med sina blommor, som visserligen var uppryckta ur en rabatt - så kände jag mig älskad.
Även om han sa att de just var uppryckta för att jag inte förtjänade bättre.
Men det klart jag inte gjorde, han hjärtvättade mig till värdelöshet.
Jag var inte värd riktiga blommor, jag var ju ändå lite småfet, ososcial och inte så snygg.
Och dålig i sängen, och dålig på att städa, dålig på att vara flickvän. Dålig på att vara smal.
Jag var dålig på allt. Men ändå stannade jag kvar, han var den enda gnutta trygghet mitt liv kunde ge mig då.

Har skrivit en lång text som inte är färdig än, om hur han ledde mig till ätstörningar. Vet inte om jag vågar publicera den...
Men det kasnke kommer. Om jag orkar läsa igen om riva upp såren och hälla salt i dem, det kanske kan vara skönt...