Emmmmmm-a

Okej, jag mår så himla dåligt.
Fick en impuls och började berätta för Göran om den absolut svåraste tiden i mitt liv.
Bara grät och grät och han var så perfekt och fin och bara pussade mig på huvudet och lät mig berätta och jag berättade och skakade och kräktes nästan.
Jag har aldrig berättat det förut, aldrig tagit orden i min mun. Aldrig satt ord på det.
Trodde det skulle kännas bättre efteråt men det gör det inte. Dubbeldos salt i såren.
Bad honom åka för jag var tvungen o va själv.
Och han är så fin o förstående så han gick men skrev ett sms "jag sitter i bilen en stund om du ångrar dig. älskade älskade du"
Ni förstår kanske inte vilken otroligt stor grej det här är men jag har skärt upp mig själv över hela kroppen och gett Göran saltet.
Men jag litar såpass på honom, han kommer inte hälla. Han kommer aldrig aldrig aldrig hälla.
Han kommer badda, pussa och blåsa.
Han är den första människan i hela mitt liv som får mig o berätta detta.
Både det plus att händelsen väckte känslor till liv gör att jag känner mig totalt förvirrad. Det är så nytt och stort alltihopa...