a
För fyra dagar sedan somnade allas vår prinsessa, Alicia in.
Knappt 3 år fyllda och redan fylld med livsdrömmar, förhoppningar, vilja och styrka. Som bara på en sekund tas bort. Raderas. Tänkte skriva om hur mycket jag gråtit, hur mycket jag saknar min guddotter och hur jag missunnar henne detta öde.
Men jag har ingen betydelse i denna situation, det är Mia, min allra närmaste vän som behöver all styrka hon kan få.
Jag skakar, jag är så arg. Så mycket hon kämpat för sin dotter, så mycket hon älskat, kämpat, bråkat, skrikit för sin dotter.
Så kommer bara beskedet, tumören har spridit sig. På den lilla oskyldiga vitblonda dottern. På hennes dotter!
Orkar inte fullfölja denna text. Får bli en annan gång. Sover hemma inatt efter otaliga nätter på sjukhus, bredvid Mia.
Livet är så jävla orättvist. Jag vet inte hur jag ska hantera detta. Känner mig hjälplös, maktlös, för liten.
Det här händer inte.
fy fan så hemskt.. vet inte vad jag skall säga o ord räcker itne till i en sådan situation..... !!!! tur att Mia har dig... o att du har Göran....
