Om att mår bra utan att skämmas för det
Du är det finaste någon gett mig.
Att få vakna upp med dig, komma hem till våran lägenhet på kvällarna.
Lyssna på dina tradiga svenska låtar, lyssna på dina ändlösa jobbsamtal vid fredagsmiddagen, bråka med dig, Bli arg när du retar mig, när du tar ett glas varje gång du är lite törstig, att du aldrig tvättar även fast du säger att du ska. Jag älskar varje sekund om den bara betyder att jag är dig nära.
Lite poetisk är jag allt alltsååååååå
Men allt känns så bra, längesedan jag kunde sitta ner utan att känna dåligt samvete, utan att känna att jag borde göra det, vara där, stötta den osv. Jag lyfter ofta upp hela världens problem på mina axlar, utan förmågan att hantera dem. Jag stressar mig blå av att hinna ringa alla, åka till alla, köpa presenter, laga middag, bjuda på fika.
Tillslut när mina vänners problem tog upp all tid i mitt liv fick Göran ta tag i mig, säga att Emma dem vet att du älskar dem även om du bara ringer varannan dag.
Det stämmer ju, bara att det skär något så fruktansvärt i mig när mina älskade far illa ut.
Isak och Lucas har gjort slut, denna gång säger dem att det är en gång för alla. De skiljdes som ovänner. Den finaste form av kärlek, såg jag hos dem. Jag visste inga som älskat varandra så, gjort så mycket för varandra. Och så ska det bara ta slut.
Jag VET att kärleken allt som oftast tar slut för vissa, men varför? Varförvarförvarför.
Nej, nu gör jag det igen, tar deras problem som mina egna.
Min kärlek är i alla fall underbar, vi är som nykära här i våran lägenhet.
Att kunna ligga hela nätter o prata utan att känna ”Fan måste hem innan jobbet o byta om imorrn..” – är härligt!
Att kunna ha sex lite närsom med min prins är lovely.
Älskar bara livet som sambo och förstår inte hur jag kunde tveka!
Nu ska jag bara kirra nytt jobb så är allt komplett. Typ. Jag är inte och kommer aldrig att bli komplett, men nära.
